tinablick photo

Tack vare min morfar är jag inte rädd för att bli gammal. Så länge jag kan minnas har

jag alltid upplevt oss som jämngamla. I mina barnsögon var han lika rik som kungen.

Han hade massor av 1-öringar, 2-öringar, 5-öringar och andra blanka mynt. Även

prassliga 10-kr sedlar. En gång visade han mej en 500-kr sedel! När andra snälla vuxna generöst ville ge mej nån liten peng tackade jag artigt nej och förklarade att jag får massor av pengar av min morfar - så det behövdes inte. Han sa också att jag skulle bli fotomodell när jag blev stor. Det tycker nog alla föräldrar och mor/farföräldrar om sina barn men jag trodde stenhårt på det. Tills jag blev 12. Då kom den kritiska spegeln fram.

För några veckor sedan kom han in på ålderdomshem. 93 år gammal- förlåt- ung. Det tog nästan knäcken på honom. Depression med vanföreställningar som följd. HAN som alltid varit ung i sinnet blev tung i sinnet. Eftersom jag alltid kännt mej som jämngammal med honom förstod direkt att gammal vill ju ingen klassas som. Inte ens när man sakteliga går mot de 100. Det finns som tur är medecin mot viss ledsenhet som har hjälpt. Man ska alltid ta andra människors känslor på högsta allvar, antingen det är små barn eller långlivade personer. Det är ingen större skillnad inuti skalet. Morfar går ännu längre i sin teori - han blandar även in djurens känslor i detta. "Djur är precis som människor" brukar han säja. Så långt sträcker sej inte min erfarenhet. Är visserligen ägare till fyra kaniner och håller väl med om att en viss sanning ligger det kanske i det. Men morfar har ju haft fel förr. Det där om fotomodell slog ju aldrig in t ex....