tinablick photo

© Catrin Lanai

.

.

När jag var liten läste jag alla böcker som gick att uppbringa i ämnet hästar. Jag kunde ALLT om hur man skötte en häst. Teoretiskt sett. Visste namnen på alla redskap, hur man exemplariskt skulle sköta och behandla den dyrbara sadeln mm mm. Lärde känna bl a två verkliga hästar (eller var det ponnys) som kusinerna i byn ägde och generöst lät mej hälsa på så ofta jag ville. Karmenzita och Corinna tyckte nog inte att jag var så värst kul prick, men jag gav dem iallafall ett knäckebröd då och då. I själva verket var jag livrädd för de gigantiska djuren med stora huvuden. Var de tillräckligt mätta eller kunde de tänka sej mej till kvällsmat...? När jag gav dem knäckebrödet vågade jag alltså inte hålla fram handen (ifall de skulle käka upp hela näven upp till armbågen) utan jag kastade det hårda brödet högt upp i luften i en lång båge i lite lätt panik. Ofta orkade jag inte vänta ut tiden tills hästen till slut skulle hitta mackan utan jag gick hem och tänkte på hur glada de skulle bli när de till slut skulle finna mellanmålet.

En gång viskade en av de fyrbenta något klokt som jag skulle tänka på i olika sammanhang i resten av mitt liv: "Ingen kan NÅGONSIN sätta sej på dej, om inte DU SJÄLV först tillåter det." Funderade på vad det kunde betyda när jag lunkade hem för att fortsätta läsa vidare...